En långsträckningssändare är en enhet som specifikt är utformad för att sända signaler över stora avstånd. Detta gör den idealisk för applikationer där ett brett täckningsområde krävs. En långsträckningssändares förmåga att sända över långa avstånd uppnås genom flera faktorer. För det första har den typiskt en hög effektutgång. Genom att sända signaler med större effekt kan sändaren överkomma den dämpning som uppstår när signalen färdas genom luft eller andra medier. En högeffektsdrift kräver dock noggrann hänsynstagande till strömförbrukningen och efterlevnad av regleringar gällande maximalt tillåten emissionsnivå. Sändaren kan också vara utrustad med specialantenner. Riktantenner kan till exempel fokusera den sända signalen i en viss riktning, vilket ökar signalkraften i området och förlänger räckvidden. I vissa fall används parabolantenner för att ytterligare förbättra sändarens riktverkan och räckvidd. Långsträckningssändare används ofta i kommunikationssystem. I mobilnät använder basstationer långsträckningssändare för att täcka stora geografiska områden och säkerställa att mobila enheter kan behålla anslutningen över långa avstånd. Vid satellitkommunikation sänder jordstationer med långsträckningssändare signaler till satelliter som kretsar i rymden. De används även inom vissa säkerhets- och övervakningsapplikationer. Till exempel kan långsträckningsrörelsesensorer användas för att upptäcka intrång över stora omkretsar, såsom runt industriella anläggningar eller militära baser. När man väljer en långsträckningssändare behöver faktorer såsom erforderlig räckvidd, typ av signal som ska sändas (t.ex. radiofrekvens, infraröd) och de miljöförhållanden som den ska användas i noggrant utvärderas för att säkerställa optimal prestanda.